Ernesto Cavour och den
bolivianska charangon

___________________________

Víctor Montoya

(Översättning: Anna-Maria Nilsson)


Charangon är en skapelse av den spanska vihuelan*, som anlände till det mörkhyade Amerika i händerna på conquistadorerna under 1500-talet efter silvergruvornas storhetstid i legandariska Cerro Rico de Potosí. Där erbjöd gentlemän med mantel och svärd, skurkarna, bohemer och trubadurer, nattliga serenader åt kvinnorna av nobel börd.

Så småningom övergavs vihuelan åt sitt öde, som en misslyckad lycksökare i jakt på ära och rikedom, tills den landade i händerna på mestiser och indianer som inte tvekade att förvandla den till charango, genom att klä den och klä om den. Som Ernesto Cavour säger; "med trä av ammunitionslådor som kom till Potosís gruvor, eller av burkar med alkohol -och varför inte- av pumpträ med smak av chicha och besvikelse”. Så får charangon sin egen personlighet, såväl till sin form som till sitt ljud, och blir till den mest autentiska kulturella uttrycksformen för känslan av ursprung.


Trots att somliga varken tror eller accepterar det, är det bolivianska höglandet charangons vagga. Där viner dess röst som vinden mellan det höga strågräset och dess melodier skingrar sig som inkagull mellan klipporna i den andiska bergkedjan. Det är inte konstigt att en liten, väl konstruerad charango är ett riktigt konstnärsverk och ett instrument, som när man slår på dess strängar av inälvor, metall eller plast, avger ett ljud så rent och harmoniskt som av en källa att det inte finns en röst i världen som överträffar eller mäter sig med det.


Den bolivianska charangueron, som hänger sig åt sitt yrke och ger fritt utlopp åt sin fantasi, söker få detta objekt med fem dubbla strängar, välvd låda och feminin siluett, att ljuda högre än mandolinen, tiorban, balalajkan och andra instrument som avundas den för dess variation och resonans. Som om det inte räckte, har mästaren Mauro Núñez sedan 1930 talet, inspirerad av stränginstrumenten i Barrockens kammarmusik, på basen av fyra olika stora bolivianska stränginstrument, givit födelse åt en hel familj charangos: sopran, tenor, baryton och bas.

Charangueron, i sin iver att bevara den folkloriska traditionen och antika visdomen, arbetar med de rätta materialen tills instrumentet bit för bit antar sin form med det säregna bolivianska kulturarvet mellan hans händer, så som charango khirkin, vars resonanslåda är skapt med skalet av bältdjur, detta lilla lurviga djur som ger sitt liv för konsten och musiken. Det är ingen slump att poeten Óscar Alfaro säger i sina verser: "När Don Quirquincho dog/ efterlämnade han sin kropp och själ/ som bevis på kärlek/ till indianen av vår ras/ Han tog honom i sina händer/ och gav honom nytt liv/i en charangos kropp/och en själ av melodi…”.


Dess ansikte gjort av apelsinträd, cederträ eller tårpil, har en liten rund mun som skrattar, sjunger, skriker, gråter och snyftar till upptakten av hjärtat hos den som får dess strängar att vibrera och som smeker dess kurvor. Så väl uppför sig charangon i Ernesto Cavours händer, som behandlar den med tillit och kärlek och säger till den: "lilla gubben, spädbarnet mitt, busunge, flanermästare”. Cavour vet att det här instrumentet, korsat av strängar från sida till sida, inte är dött trä utan trä som pulserar. Därför vårdar han det mer än sitt liv, lindar in det i en färgrik schal, värmer det under ponchon eller lägger det i läderfodralet, inte bara för att förhindra att det förstörs eller att det blir ostämt, utan också för att förhindra att det förälskar sig i en annan herre.


Likaså vet han, att dominera en charango är svårare än att tämja en vild unghäst. Det är inte för inte han säger: "Hur många tror att de dominerar dig, utan att misstänka att du dominerar oss”. Såklart, det är inte lätt att ha att göra med charangon, som dessutom är svartsjuk och förrädisk mot den som fingrar på den mer än lovligt mycket som om den vore vilket objekt som helst. Nej min herre! För att ni ska veta det, charanguiton, vars strängar kommunicerar sin själs vibrationer, är så autentisk att den bara sjunger och gråter i händerna på den som söker sig till den med uppriktig ömhet, med äkta känslor mer än för att skryta. Ay! Om charanguiton kunde tala med människoröst skulle den också berätta för oss, mellan fingrande och klinkande, sitt livs äventyr och motgångar.


På det här fotografiet, taget i någonstans i La Paz, poserar Ernesto Cavour med sombrero, poncho och halsduk och stoltserar med charmen hos den som dominerar sitt vackra och enda instruments hemligheter.
Det ser här obefläckat ut över hans bröst; resonanslådan under hans högra underarm och stämgaffeln hängade vid vänsterhanden. Den här skickliga charangospelaren, herre över viga händer och med en djupt tolkande känsla, har på världens största scener sökt visa att charangon är något mer än ett simpelt ackompanjemangs instrument. Ur samtalet mellan hans fingrar och strängarna föds huayños, khaluyos, carnavalitos, cuecas, trotes, bailecitos, ch’utunquis, pasacalles och en hel massa ljuva melodier som endast denna gigant av boliviansk musik är kapabel att slita ur munnen på charangon. Han följer i mästaren Mauro Núñez spår, denna notabla musikolog och instrumentist från Chuquisaca, som lärde sig föda charangos för att sedan samtala med dem som jämlikar, med indianens ödmjukhet och enkelhet. Han som gav den liv och tog hand om den i nöd och lust som vore den hans minsta och mest älskade son.


Med just det här instrumentet, som sjunger till livet, döden, kärleken och likgiltigheten, imiterar den här berömda charangueron, även känd som de oändliga möjligheternas tolk, naturens läten och djurens röster. Det är inte konstigt att hans charango, stämd med en katts öra, avger fåglarnas kvitter, åsnans bröl, fårens bräkande, kornas råmande, lejonens rytande, hästarnas gnäggande, lokomotivets visslande, båtens siren, vindens visslande och -om någon så ber om det- till och med den älskade kvinnans stön. Den bolivianska charangueron tröttnar inte på att uppfinna ännu mer häpnadsväckande och sofistikerade instrument. Fantasin flödar ur honom genom händerna och kärleken till hans yrke hedras av konstnärer som Ernesto Cavour, som, tack vare sitt sociala engagemang, bär charangon som ett gevär vid sitt bröst varthelst publiken kräver det.


Ibland, när han ser sina kamrater spridda vitt och brett världen runt, fäller han tårar till rytmen av sin charango; andra gånger, redo att visa upp sin kritiska ande, agerar han på scener där hans charango tolkar folkets krav på rättvisa. Hans närvaro passerar inte förbi obemärkt, inte ens när ansambeln slutar i kaos. Det hände en gång, han hann knappt visa sig på scenen förrän de skärande busvisslingarna började drunkna, massan tystnade, överväldigad av hans närvaro. Cavour sa inte ett ord, men med charangon i händerna, likt domaren med visselpipan i sin mun, fick han slut på oväsendet och gav tillbaka tystnaden åt det som är tystnaden. Det råder inget tvivel om att den här andiska musikgurun, som lärde sig samtala med charangon vid tolv års ålder och fann sin plats som en naturlig auktoritet på toppen av de bästa strängmusikerna, aldrig kommer sluta överraska oss med sin känslighet och professionalitet; han är ju inte bara kapabel till att skapa musik av allt han rör vid, utan också kapabel att visa att en artist kan ge sitt liv för konsten, erbjuda sitt hjärta i form av melodier.


Ordförteckning:

Charango: Bolivianskt stränginstrument
Charanguero: En som spelar charango
Chicha: Alkoholhaltig dryck av majs
Khirki: Sträv
Tiorba: Musikinstrument som liknar en luta
Vihuela: Gitarrliknande stränginstrument



___________________

VÍCTOR MONTOYA nació en La Paz (Bolivia), en 1958. Su infancia y primera juventud discurrieron en el pueblo minero de Siglo XX-Llallagua, al norte de Potosí, donde se descubrió la veta de estaño más grande del mundo. En 1976 fue perseguido, torturado y encarcelado. Permaneció en el campo de concentración de Chonchocoro-Viacha hasta que, en 1977, fue liberado tras una campaña de Amnistía Internacional. Desde entonces reside en Suecia donde se dedica profesionalmente a la escritura.

sin @ para evitar el spam montoya(a)tyreso.mail.telia.com

Más artículos del autor: Pulsa aquí

* IMÁGENES: (Cabecera artículo) Charango strings played 1, By Elvert Barnes from Washington DC, USA (Flickr) [CC-BY-2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by/2.0)], via Wikimedia Commons | (En el texto; orden descendente) Bolivian charango 002, By Villanueva (Own work) [Public domain], via Wikimedia Commons | Fotografía de E. Cavour remitida por el autor del artículo.


Original en español / Versión en inglés /
Versión en francés / Italiano Versión en italiano / Versión en alemán / Versión en sueco.